Jag minns inte allt i detalj men jag ska försöka återskapa det så gott jag kan!
Jag kan inte komma ihåg allt för jag var helt inne i mig själv,
efteråt var jag omtöcknad eftersom jag förlorade rätt mycket blod.
Men detta är ungefär vad jag kommer ihåg. Har säkert glömt något.

Det började på morgonen torsdagen den 31 december av att jag vaknade vid halv tolv,
När jag spände magen för att resa mig upp kände jag att det blev blött i sängen.
Blev chockad och kände efter med handen, mycket rätt så var det blött.
Min första reaktion var att det var blod, så jag blev orolig och kände efter på mig själv,
även där var det blött, så tittade jag efter på min hand och det var genomskinligt.
Visste direkt att det var vatten när jag såg det. Det var ungefär som om jag hällt ut
två deciliter vatten i sängen.  Dan var inte hos mig då så jag kallade på
Pappa och berättade att jag trodde vattnet börjat sippra. Han sa åt mig att ringa till Lund
och rådfråga dem om vad jag skulle göra, då jag också gått 5 dagar över tiden.
Jag tog det lugnt och gick upp, ringde till Lund vid ett ungefär. Dem sa till mig att jag skulle
komma in för att dem ville titta om det var vattnet som börjat läcka och se så att allt var bra.

Sagt och gjort, jag ringde till Dan så han skulle komma hit, han blev meganervös och var här inom
tio minuter. Vi tog med oss väskan men jag var övertygad om att vi skulle bli hemskickade igen
eftersom jag inte kände någonting. Vi kom in lite över två ungefär.
Jag fick komma in i ett rum och ligga med CTG för att se hur hjärtljuden var,
och för att se om jag hade sammandragningar. Vilket jag hade men inte kände av.
Låg där inne i en evighet kändes det som. En sköterska ville undersöka mig för att
se om det var vatten eller inte.Hon kunde inte riktigt avgöra det, så vi fick vänta på en läkare,
när han väl kom så tittade han också efter, och han hade också svårt att avgöra så
han gjorde ett ultraljud. Han kunde se att där var lite fostervatten så han räknade det
som "misstänkt vattenavgång". Han förklarade för mig att det förmodligen var vatten som
läckt ut tidigare och att om det inte startade av sig själv skulle jag bli igångsatt inom 2 dagar.
Om jag skulle börja få ont eller mer vatten börja läcka skulle jag höra av mig direkt!

Så vi körde hem och började med maten, jag längtade efter mat kommer jag ihåg.
När vi startat filmen vi skulle titta på och jag precis börjat äta, så känner jag hur det "knäppte till"
långt upp, ungefär som när en liten vattenballong sprängs. Jag till och med hörde det inom mig.
Då var klockan runt 7. Jag blev helt förskräckt och kände en jättekonstig känsla,
tittade på Dan och jag såg paniken stiga i hans ögon.
Jag reste mig upp och gick iväg från soffan och då kände jag det igen.
Precis efter så särade jag på benen och "shlooffs", rann det ur mig. Jag blev helt ställd.
Jag sa: Vattnet har nog gått! Och Dan verkade bli lättad, han trodde tydligen att jag skulle
föda där mitt i vardagsrummet! Än en gång sa pappa att jag borde ringa in till Lund.
Jag tänkte äta upp, men det fick jag snart erfara att det fungerade inte alls.
Det bara fortsatte forsa fostervatten. Jag blötte ner 4 badlakan och 4 par trosor på tjugo minuter.
Fick hela tiden hoppa in och duscha av mig. Till slut blev jag så vansinnig så jag
gick runt med badlakan som blöjor.

Efter en timme, lite mer så började jag få lite smått ont. Ungefär som megasvag mensvärk.
Jag har alltid haft en enorm förlossningsrädsla, men när jag satt där och visste att nu var det
verkligen på riktigt, så var jag inte ett dugg rädd! Jag tänkte att detta var ju inget märkvärdigt
så jag tog det lugnt och plockade ner lite i bb-väskan.
Efter ytterligare en timme hade det börjat göra rätt så ont. Jag ringde in till förlossningen och
berättade att jag varit där tidigare under dagen, och berättade vad vi gjorde då osv.
Hon sa åt mig att komma in direkt eftersom vattnet gått ordentligt igen och jag nu hade
oregelbundna värkar med mellan 2 - 6 minuters mellanrum.

En stund senare var vi på väg ner till bilen, jag fick sitta på en svart sopsäck och en handduk
ovanpå. (Hur mycket vatten det kan få plats där inne är ofattbart)
På vägen dit i bilen så tyckte jag att värkarna blev svagare och tänkte då att jag skulle väntat
längre där hemma och att vi säkerligen skulle bli hemskickade igen.
Klockan var runt tio när vi kom dit. Väl där inne fick jag sitta och vänta en stund på sköterskan.
Jag minns när vi var där tidigare på dagen så kom där in en kvinna och hennes man,
hon hade värkar, det syntes mycket tydligt. Och nu när vi satt och väntade på att få ett rum
kom hon, hennes man och deras bebis i en balja. Rätt lustigt tänkte jag där jag satt..
Fick komma in i ett rum, på med CTG igen för att kolla hjärtljuden och mäta värkarna.
Jag minns att jag tyckte det började göra mer och mer ont när jag låg där.
Då stod monitorn för värkarna på 40 ungefär. Jag tänkte att detta började bli jobbigt
och värre skulle det bli.

Låg där i en timme tror jag och en jättegullig barnmorska kom in
då och då och pratade med oss. När vi mätt värkarna lite så sa hon att dem fortfarande
var oregelbundna men ökade i styrka. Hon bad mig resa mig upp och "gunga" lite med
höfterna så hon kunde se om det sipprade mer vatten. Jag gjorde som hon sa och först
kom det ingenting. Förklarade för henne att det kom jättemycket hemma.
Hon sa att hon trodde på mig men dem vill alltid se det med egna ögon.
Fortsatte och då började det rinna. Jag berättade för henne att jag var nervös och eftersom
det var på riktigt så ville jag inte åka hem igen. Hon sa att det kunde ta lång tid men jag
insisterade och fick som jag ville. Vi skulle stanna, och inte åka hem förrän jag fött!
Gick ut och berättade för pappa att vi inte skulle åka med hem,
vi följde honom till bilen och man såg på honom att han blev rörd när han skulle köra iväg.
Då blev jag också lite sentimental.

Vi gick in och dem frågade mig om jag ville ha ett varmt bad, jag tackade givetvis ja.
Först visade dem oss vårt rum, kände på min livmodertapp och då var jag öppen 4 cm.
Sen kallade dem på mig när badet var klart.
Fick komma in i ett rum med tända ljus och ett stort badkar.
Var jättemysigt till en början, låg där till lite över tolv.
Kommer ihåg att jag tänkte att nu var det nytt år, och detta året skulle bli det bästa
i mitt liv. Detta året skulle jag bli välsignad med ett underbart litet barn.
Medans jag låg där i badet och pratade med Dan kände jag hur värkarna blev mer och mer intensiva.
Det började göra riktigt ont och jag kunde inte slappna av och ligga stilla.
Barnmorskan kom in och tittade till oss, jag sa att jag ville gå upp och att jag hade ont.
Kom in till rummet igen och sa att jag hade mer ont. Hon kände på mig igen och då var jag
öppen 6 cm. Jag frågade om något smärtstillande och hon presenterade mig för Mr. Lustgas.
Andades in och jag kan ärligt säga att jag blev helt väck.
Det hjälpte topparna på värkarna till en början. Efterhand så höjde hon och till sist hade
jag lustgasen på den högsta nivån. Det hjälpte inte.
Jag bad om epidural men hon sa att det var bättre om jag kunde hålla mig ett tag till
för att värkarbetet kunde stanna till av epiduralen.
Så jag väntade, pest och pina. Efter en timme eller två bad jag om den igen,
då ringde hon på narkosläkaren som skulle lägga den, och han kom efter en timme ungefär.
Han hade tydligen mycket att göra, kändes som om jag brydde mig just då.
När han kom var klockan runt 5 på morgonen.

Dem förberedde och sen fick jag sätta mig på kanten på sängen,
med den ena barnmorskan på höger sida och Dan på vänster.
Hade lustgasen i högsta hugg. Fick pausa när jag fick värkar för kunde inte sitta stilla.
När han stack in nålen och slangen (som by the way är sjukt lång)
så kände jag en ilning i hela benmärgen, not nice.
Gjorde inte ont tyckte jag, men riktigt obehagligt var det.
När det var klart fick jag lägga mig med en varm vetekudde.
Det blev verkligen stor skillnad, från att ha känt de hemska värkarna övergick det nu
i stället till ett omänskligt tryck nedåt. Som att en melon ville trycka sig ut.
Skönt att slippa smärtan av värkarna, trycket kunde man iaf behärska.
Började känna värkarna efter en timme igen och till slut gjorde det riktigt jävla ont.
Jag skrev längre upp att jag tyckte det gjorde ont när värkarna låg på 40 på monitorn.
Nu låg dem på 178 +/-, det var sjukt. Man kan inte förklara smärtan.
Dem ringde efter narkosläkaren igen, han kom lite fortare denna gång.
Gav mig den igen och förklarade att ibland tar epiduralen inte som den ska,
men efter andra gången så var hjälpte det verkligen.
Värkarna stannade upp och jag fick dropp för att få igång det igen.
Hon kände på mig igen efter ett tag och då var jag öppen 10 cm.
Dem slutade fylla på epiduralen och lustgasen ville jag inte ha mer.
Började få krystvärkar vid 10 på förmiddagen, jag fick stå upp så han skulle sjunka
ner ytterligare (det kändes inte möjligt men så var fallet iaf)
När dem såg hans hjässa fick jag lägga mig ner.
Nu var det dags. Krystade i en halvtimme / 45 minuter, sen kom han.

Världens vackraste lille gosse, vår son.
Dem torkade av honom lite, sprang runt och pilla med saker.
Fråga mig inte vad för jag var verkligen helt off i huvudet.
Dan klippte navelsträngen, och han tyckte inte det var så hemskt trots allt.
Jag frågade hur mycket de trodde han vägde, för han såg verkligen stoooor ut.
Oftast är de ju rätt svullna också och jag kunde för mitt liv inte förstå att han
just kommit ut ifrån mig. Att det var den stora bebisen som jag precis fött ut till världen!
Hon svarade mig att hon var säker på att han vägde över 4,5.
Jag blev helt chockad för jag hade ställt in mig på att han skulle väga runt 4, max 4,2.
När dem la honom på vågen så berättade Dan hur mycket han vägde.
Jag kunde inte ta det till mig riktigt.

Vår älskade efterlängtade son var här!
Oliver föddes fredagen den 1 januari 2010 i v. 41 (40+6)
Vägde 4,750 gram och var 56 cm lång!
Kärleken är obeskrivlig,
hade jag sagt något annat hade jag ljugit!

Jag fick upp honom på mitt bröst och han började tutta direkt. Vackra varelse,
jag kunde inte tänka mig att det var han som legat i min mage alla dessa månader!
Vårt barn, vårt allt!

Dan fick hålla Oliver och dem började klämma på min mage och dra i navelsträngen,
den kom inte och dem fortsatte klämma och trycka. Varje gång dem klämde på magen så
bokstavligt talat forsade det ut blod. Det var verkligen obehagligt.
Det gjorde så himla ont när de klämde och hade sig,
jag hade precis fött ett barn på nästan 5 kilo och förlossningen hade tagit 16 timmar.
Så jag var ju lagom öm, en timma gick, och den kom inte ut.
Dem sa till mig att om den inte kommit inom en timma så var dem tvugna att plocka ut den.
Jag tänkte inte mer på det. Var helt inne i dimman av allt som nyss skett.
Dem kom hela tiden in och tryckte och drog i navelsträngen.

Dem sa till mig att jag var tvungen att åka upp nu, för den måste ut.
Så jag blev upprullad till OP. Jag minns speciellt när jag skulle lyfta över mig från
den ena sängen till den andra så spruta det riktigt mycket blod rakt ut.
Obehagligt och jag började bli lite rädd, för nu hade det kommit vad som verkade vara
en hel sjö av det. Fick andas i en mask sen minns jag inte mer.

Vaknade upp på rummet igen, då kom mamma & pappa och hälsade på.
Pratade lite med dem, var jättesvag och kunde inte gå.
Så mamma fick köra ut mig i rullstol så vi kunde ta ett bloss.
Pratade och dem fick hålla Oliver. Jag var vit som ett lakan
och kände mig drogad, kunde inte stå upp eller gå.

Fick ligga på Perinatal 44 eftersom det blev strul med moderkakan.
Var riktigt trist, fick åka hem på söndagen. Då började det riktiga mammalivet!

Dan var ett stort stöd under hela förlossningen,
han överträffade verkligen mina förväntningar.
Jag älskar dig & Oliver, min lilla familj ♥


Ont, smärta, lidande!
    

Min älskling och jag, där var jag riktigt trött.


Nyss kommit ut och på vågen!