Söndag
Idag är det söndag. Och vi har varit och hälsat på i Ramlösa hos Olivers
kusiner. Var längesen vi var och hälsade på och vi fick dessutom träffa
lilla nytillskottet Isac! Så söt, och så liten!
Man glömmer så fort hur de var när de var bebisar.
Annars är det väl bra här. Oliver ligger just nu och sover och jag sitter i
v-rummet vid datorn och har tvn på i bakgrunden.
Har kommit på nu på senaste att jag blivit en tråkig människa.
När man får barn förändras livet totalt, men måste man vara
tråkig för det? Missta mig inte, jag älskar Oliver över allt annat!
Och jag är så glad för att jag har Oliver och skulle aldrig önska något annat.
Det är inte alls så jag menar. Jag menar bara att det känns på något
konstigt vis att jag glömt mig själv. Jag har inte tid för mig själv längre.
Även om jag någon gång är själv, så är jag inte alls samma person som
jag var förr. Jag känner inte igen mig längre. Och jag tycker det är tråkigt.
Jag känner mig som en tråkig människa som inte har något liv.
Mer än när jag är med Oliver då vill säga.
Jag vet inte vad jag ska skriva egentligen, för det är ju som det är.
Men jag önskar endå att jag hade kunnat hitta tillbaka till mig själv,
att jag kunde vara mitt gamla glada jag.
Det är svårt att få tid till att vara barnledig också, men det behöver jag.
Som sagt, jag älskar Ollie men alla behöver vara för sig själv och slippa tänka
på allt vad barn innebär ibland. Kunna gå ut med en vän och ta en kopp
choklad och bara sitta och prata och inte behöva tänka på något annat än
just mig själv, där, för stunden. Eller gå på bio och bara ha en helkväll med
en kompis och bara slappa. Men det funkar inte så.
Detta blev väl mest en massa svammel men ja..
Nu fick jag ut lite iaf.
Jag förstår dig. Tyvärr är mammalivet såhär! Men självklart ska du ha ett annat liv också ibland. Jag finns här, inte hos dig alltid men ett sms eller samtal bort. Vi kan fika och prata som innan. Jags står kvar! Älskar dig vännen! Och finns alltid här! PUSS
Jag har varit rädd för det hela tiden: att förlora mig själv. Därför försöker jag så gott jag kan att avse lite tid åt mig själv, i små doser. Vi har däremot haft turen att vi båda har varit hemma med Jack under det första året (en som föräldraledig; en som arbetslös). Därför har vi kunnat turas om när vi vill göra något för oss själva.
Jag vet inte vilket tips jag ska ge dig. Mina intressen kräver inte att jag måste lämna huset. Du har säkert förstått att jag inte är vidare social av mig, men om det är vänner du vill träffa så tycker jag att du ska satsa på det istället för att känna så här. :)
Kram på dig.
Kan inte pappan passa honom medan du går ut? Tror det är bra att unna sig barnfria dagar. Jag brukar gå ut och gå med en kompis på kvällarna. Det gör enorm skillnad. Bara att få komma iväg. Lämna barnet med pappan och bara tänka på något annat. (samtidigt som man rör på sig). Det är hur härligt som helst. Man måste nog få komma bort från hemmet lite för att längta efter det och sakna det man har.
Det kommer bli lättare ju äldre barnen blir & sen tror du inte det kommer bli bättre med egen tid till dig sen när ni flyttat för då bor ju Dan där på riktigt.
Känner igen hur du känner, känner i princip likadant men som Jennica skriver så blir det nog annorlunda sen när ni flyttat och du alltid har Dan där.
Det vet jag att du hade, hihi :) Pia slutar vid 12 så hon tar henne efter det, haha, som tur är! På Lördag ska du faaaaaaaaan käka kakor o tårta!!!
